Helena

Imorgon...

Imorgon är det dags.
Imorgon börjar jag jobba. Dags att börja ställa klockan tidigt. Dags att ha tider att passa. Dags att kastas in i verkligheten igen.

Jag är inte samma person som gick hem den där fredagen i slutet av maj för drygt 16 månader sen. Det är en ny version av mig som loggar in på jobbet imorgon.
Helena 2.0 - småbarnsmamman.
En tjej med helt andra prioriteringar och värderingar.

Det ska bli spännande att se hur hennes vardag fungerar. Hon som ska lämna och hämta på dagis. Hon som kommer längta efter någon hela dagarna. Hon som ska få ihop vardagspusslet. Hon som är van att vara hemma och spendera sin tid dom hon vill.

Som sagt, spännande! Och samtidigt helt galet, magkittlande, ångestframkallande, skitläskigt nervöst.

Efter ett någorlunda långt uppehåll tänker jag dra till med ett tredje inlägg idag. Ett negativt sådant. Ett nerstämt och snurrigt inlägg.

Jag har under hela inskolningen känt mig väldigt positiv. Allt har känts riktigt bra och jag har faktiskt längtat efter den nya vardagen och att börja jobba igen. Tack vare att Freja verkar trivas så himla bra på dagis tror jag. Hon blir glad när vi kommer dit och vill inte gå hem när jag hämtar henne.

Men idag.... Idag ändrades allt! Det var jätte jobbigt att lämna henne. Jag grät hela vägen hem. Det var hemskt. Hon var lika glad som vanligt så det berodde inte på det. Det kan ha varit pga att hon skulle vara där längre än vanligt eller för att hon skulle sova där för första gången. Jag vet faktiskt inte. Jag vet vara att det var skit tufft! Jag ville verkligen inte!

Hur ska det då gå på måndag när jag lämnar henne 7.30 och ska jobba till 15? Fy fan säger jag bara!

Nu ska jag krypa ner under täcket och tycka synd om mig själv och säkert gråta en skvätt innan jag somnar. OM jag somnar. Det är inte alls säkert med den här huvudvärken.

Varsågod.

Jag bjuder på all negativitet!

Freja älskar verkligen sin puff. Och ankan. ;)

Nu på förmiddagen har hon dessutom lärt sig att klättra upp i stolen i hennes rum. Så nu sitter hon där och läser och jag har inte hjärta att lyfta bort henne. Men det är dags att gå till dagis!

Här inne händer det inte mycket just nu.

Jag vill spontant säga art jag inte har tid. Men det har jag. ;) Jag har helt enkelt inte lust. Men jag önskar jag hade det nu när det händer så mycket. Men icke!

Freja har iaf börjat på dagis. Vi har kommit så långt med inskolningen att hon har varit där i 2,5 timme och ätit lunch där och idag ska hon vara där 5 (!!!) timmar och sova där. Jag kommer längta ihjäl mig!

Nu har hon precis vaknat och ligger och pratar för sig själv inne i sängen så nu är det strax dags för morgonmys. Det är jäkligt läskigt att tänka på att vid den här tiden på måndag ska jag vara på jobbet. Då ska jag ha hunnit med att gå upp, göra mig i ordning, väcka Freja, mysa, göra i ordning henne, lämna på dagis och traska till jobbet. Pust! jag blir trött bara jag tänker på det. Jag kommer somna gott den kvällen. ;)

Nähä. Dags för myyyyyys!

Kul när det planerade fredagsmyset slutar med massa övertidsjobb, tjafs, häng i varsitt rum och gå och lägga sig var för sig.

Riktigt jävla skitmysigt!!!

Vilken grej jag fick till av helt vanligt överblivet potatismos.

Jag blandade ungefär en vuxenportion potatismos med 1/2 paket stekt bacon, en näve tinade gröna ärtor, hackad persilja och svartpeppar.
Formade biffar och vände de i panko-ströbröd och stekte. Vilken hit!

Perfekt till lunch och jag fick en låda med rester mindre i kylen. Hur bra är inte det? Freja tyckte dessutom det var riktigt smaskigt och åt säker lika mycket som jag. :)

Nästa gång blandar jag i ett ägg också och kanske lyxar till det med stekt fläsk till istället för baconen. Möjligheterna är oändliga. ;)

Ja, riktigt höstrusk är det ute idag. Men jag kan inte låta bli att tycka det är lite mysigt ändå. Hösten har sin charm trots allt. Det är ganska mysigt och ta på sig massa kläder och ge sig ut i rusket. Eller egentligen att komma in och ta av sig alla kläder. Det är nog det som är mysigt om man ska vara noga.

Jag är iaf glad att det äntligen är fredag för det innebär att vi ska på ett efterlängtat kalas imorgon hos Clara. Ska bli så mysigt.

Att vi dessutom har bokat en hotellnatt i Göteborg och eventuellt ska till Universeum också gör ju inte att jag längtar mindre. Lyxigt!

Här rullar vardagen på. Alldeles för fort skulle jag vilja säga också. Men jag älskar vardag. Jag älskar när allt rullar på och är sådär enkelt. Låter det konstigt? ;)

Vi har iaf hunnit med en sväng till Gekås. Freja var hemma och myste med sin gudmor så jag kunde i lugn och ro gå igenom barnavdelningen i jakt på höst och vinterkläder till lilla fröken Freja. Regnkläder fick jag inte tag på i hennes storlek men en overall fick iaf följa med hem. Plus en rejäl mössa och fuskpolo. Så nu måste vi få tag på ett regnställ innan dagisstarten.

(Jag kan för övrigt tänka på och planera dagisstarten utan att då tårar i ögonen. Jag får fortfarande lite ångest varje gång jag går och lägger mig. Men annars känns det faktiskt helt okej. Äntligen!!)

Igår hade vi besök av Malin och henne 3 grabbar på eftermiddagen. Freja tycker det är så roligt med andra barn. Igår var det minstingen Isac, 5 månader, som var roligast. Hon var så söt. Isac låg på golvet på en fil och Freja gick fram till honom och satte sig på huk, böjde på huvudet så hon var framför honom och pratade. Sen satte hon sig på dikten bredvid honom och lekte. Så sött att jag dog lite inombords. :)

Slänger in lite bilder på när Freja provar sina nya skor och när hon myser med Isac. :)

Nu är det kväll och vad händer då?
Jo, mamma Helena får panik över dagisstarten! Att det ska vara så förbannat svårt att hantera!!!

Det är två veckor kvar och jag önskar nästan att vi började redan på måndag. Bara för att jag ska slippa gå här och älta hur det ska bli utan att kunna göra något åt det. Fy!!!

Undra om det ska vara så här? Att livet som mamma ska vara fullt av dåligt samvete och konstant "smyg-ångest". Verkar så. Inte så konstigt med tanke på den enorma, oändliga kärleken man känner för de små barnen. Hur ska jag kunna räcka till när jag vill ge Freja 100% av min vakna tid? Hur ska jag då klämma in jobb, hem, Samuel och mig själv?? Snacka om balansgång.

Nä vet ni vad! Man får helt enkelt göra sitt bästa och hoppas det räcker till. Mer kan jag inte erbjuda!

Så länge allt funkar bra på dagis och Freja trivs så ska nog allt annat gå att lösa. Jag hoppas verkligen jag känner mig lugnare när hon väl börjar. Jag hoppas känslan att jag överger henne försvinner. Jag hoppas jag känner att jag kan lita på personalen. De ska trots allt ta hand om det mest värdefulla jag har. Så länge hon mår bra och blir väl omhändertagen så löser jag vad som helst!

Det får nog bli ett besök på dagis på måndag eller tisdag. Ska försöka svälja stoltheten och prata med någon av pedagogerna om hur orolig jag är. Så kanske man kan få några lugnande ord. Jag vill ju kunna njuta av de sista veckorna på mammaledigheten.

Nähä! Nu ska jag smyga ut ur Frejas rum. (Jag sitter alltid här inne när jag mår dåligt över något. Jag mår så bra av att höra hennes andetag.) Det är dags att sova. Klockan är alldeles för mycket och någon ska ju gå upp med busungen imorgon. Och jag gissar att det blir jag eftersom S är ute med killarna fortfarande. :)

Godnatt världen!