"Ändå sitter jag här"
Men ändå sitter jag här och känner mig lite misslyckad för att jag inte kan kalla mig något. Det hade varit väldigt skönt att kunna säga. "Hej, jag heter Helena. Jag är konferensvärdinna." Eller kanske... "Hej, jag heter Helena. Jag är kallskänka." Det behöver inte vara något glamoröst eller avancerat som psykolog eller polis. Kallskänka hade varit alldeles nog. Visst... jag trivs jätte bra på jobbet som det är nu. Men det är inte samma tyngd i "Hej, jag heter Helena. Jag är beställningsmottagare." Kan inte påstå att det känns som man åstadkommit något då.
Jag som alltid sagt att familj kommer först...
Men ändå sitter jag här och funderar över hur nöjd jag kommer vara med mig själv när jag sitter här med tre ungar och en halvtidstjänst i kassan på Ica. Men visst är det väl viktigast att trivas med sitt jobb och tycka det är roligt att gå dit på morgonen? Ja, det tycker jag också.... Jag vill egentligen inte ha något krävande jobb. Jag vill inte ha ett jobb som jag måste ta med mig hem. När jag är hemma vill jag vara ledig. Då vill jag vara mamma och sambo / fru på heltid. Inte delvis konferensvärdinna som går omkring och funderar på lunchalternativ och fruktkorgar.
Men det hade ändå varit skönt att ha något i ryggsäcken. Ha någon slags titel. Så man är något. Frågan är om jag kan nöja mig med titeln "mamma"?!
Nu ska jag sluta fundera på det här och fortsätta titta på Sverige - Serbien. Det är rena rana slagfältet på Swedbank stadio. Serbien har TVÅ man utvisade och Sverige leder med 3-1 med 15 minuter kvar. Snart vågar jag nog påstå att vi garanterat är i semifinal. Det tråkiga med matchen är att Sverige, tack vare det hårda spelet, har två man avstängda i semin. Bland annat Elfsborgs Bajrami. Mycket synd.
Men nu är det dags att stänga ner...
God natt världen!
"Kalla kårar"
Här sitter man alldeles ensam, i det här stora huset som man kallar sitt jobb, och tittar på Bingolotto med en filt runt fötterna. Finns trots allt värre saker att få betalt för. Om man bara inte hade varit ensam... Lite otäckt att ha allt ansvar på sina axlar. Men men.. skönt att vara en liten kugge i det stora maskineriet iaf. :)
Läste i Hallands Nyheter i veckan (http://hn.se/nyheter/halland/1.494968) om att det var en gammal dam som dog av blodbrist på akutmottagningen i Varberg i måndags natt för att hon inte fick vård... Kan berätta att det gick kalla kårar utmed min ryggrad då. Hon hade dött vid 2-tiden natten till tisdag. Och då var vi där! Vi var på akutmottagningen samtidigt som den här damen. Jag såg med mina egna ögon hur fullt det var och hur personalen inte hann med. Eftersom vi fick ligga ute i korridoren och vänta (och Samuel var dåsig efter morfinet) så känns det som jag har sett och hört det mesta som hände den kvällen/natten. Men mellan ungefär 01:45 och 02:15 fick vi ligga inne i ett undersökningsrum och antagligen så har det här hänt precis då. 20 över var jag ute och sprang i korridoren igen för att boka skjuts hem igen. Undra om dom upptäckt det då eller om hon låg död i ett rum eller i korridoren?! Tack gode gud för att vi inte var där för något allvarligare säger jag bara.... mer personal till vården!!!
"10 timmar på Varbergs sjukhus"
Igår kväll kom han hem hoppande på ett ben med stöd av Klasson efter att de varit ute och kört fyrhjuling. Samuel, galen som han är hade när han landade efter ett hopp (!!) glidit av med ena foten från fotpinnen, fastnat med foten under bakdäcket och slitits av fyrhjulingen. Exakt samma sak lyckades han med i söndags, det blev dock lite värre den här gången. Kängan slets av och foten blev blå och svullen. Så det var bara att sätta sig i en taxi och åka upp till akuten. Jätte roligt en måndag, den värsta dagne av alla på alla akutmottagningar.
Efter dryga 5,5 timmar, där den mesta tiden bestod av att Samuel låg på en brits i en korridor sovande tack vare morfinet och jag satt bredvid och tittade på sekundvisare på klockan ovanför oss, fick vi äntligen träffa en ortoped. Härligt nog så visade det sig att röntgen hade tagit bilder på fel ställe så det var bara för oss att åka hem igen. Hemma halv 4, upp halv 8 för att ringa jobbet och sedan sova i ca 1 timme till innan nästa taxi kom för att ta oss tillbaka till sjukhuset.
Så efter ca 3 timmar fick vi i alla fall veta att han otroligt nog inte hade några skelettskador. Bara en elak stukning och mängder av blåmärken och sår. Pojken har änglavakt.
Så nu har han redan bestlutat vilka förändringar som ska göras på fyrhjulingen för att inte det här ska hända när han fortsätter (!!) att hoppa och köra som dåre. Inte konstigt att man är orolig!
Men vi mår bra i alla fall och personalen på akuten var verkligen toppen trots att de hade upp över öronen att göra.
"Ljudet av sjövindar"
Vi har spenderat helgen i Alingsås, långt ute på landet precis vid sjön Mjörn. Tyvärr så gjorde det mindre varma vädret att vi fick låta bikinin vara nerpackad och roa oss på annat sätt. Så helgen har bestått av det underbara ljudet av sjövindar, falsett skratt, sparriskokande, mindre lyckade fotbollsmatcher och ett och annat djungelskrik. Så jag ska inte klaga...
Jag och Samuel har dessutom ingått en pakt som ska göra vårat redan underbara förhållande ännu bättre. Vad det är får bara de insatta veta. Det är en STOR hemlighet.
Nästa delmål just nu är min resa till Dalarna. Jag längtar verkligen. Ska bli så himla roligt att träffa Malin. Det var alldeles för länge sedan. Så är det ju definitivt dags att träffa hennes lille pojk, Lucas. Han har ju trots allt fyllt 1 år nu och jag har aldrig träffat honom. Ser fram emot det jätte mycket vännen!
Sen är det dags att planera nästa utflykt. Man får ju se till att alltid ha något att se fram emot. Då går vardagen mycket fortare. Så vad ska vi hitta på?
