Helena

Jag som alltid sagt att jag inte bryr mig om karriär....
Men ändå sitter jag här och känner mig lite misslyckad för att jag inte kan kalla mig något. Det hade varit väldigt skönt att kunna säga. "Hej, jag heter Helena. Jag är konferensvärdinna." Eller kanske... "Hej, jag heter Helena. Jag är kallskänka." Det behöver inte vara något glamoröst eller avancerat som psykolog eller polis. Kallskänka hade varit alldeles nog. Visst... jag trivs jätte bra på jobbet som det är nu. Men det är inte samma tyngd i "Hej, jag heter Helena. Jag är beställningsmottagare." Kan inte påstå att det känns som man åstadkommit något då.

Jag som alltid sagt att familj kommer först...
Men ändå sitter jag här och funderar över hur nöjd jag kommer vara med mig själv när jag sitter här med tre ungar och en halvtidstjänst i kassan på Ica. Men visst är det väl viktigast att trivas med sitt jobb och tycka det är roligt att gå dit på morgonen? Ja, det tycker jag också.... Jag vill egentligen inte ha något krävande jobb. Jag vill inte ha ett jobb som jag måste ta med mig hem. När jag är hemma vill jag vara ledig. Då vill jag vara mamma och sambo / fru på heltid. Inte delvis konferensvärdinna som går omkring och funderar på lunchalternativ och fruktkorgar.

Men det hade ändå varit skönt att ha något i ryggsäcken. Ha någon slags titel. Så man är något. Frågan är om jag kan nöja mig med titeln "mamma"?!

Nu ska jag sluta fundera på det här och fortsätta titta på Sverige - Serbien. Det är rena rana slagfältet på Swedbank stadio. Serbien har TVÅ man utvisade och Sverige leder med 3-1 med 15 minuter kvar. Snart vågar jag nog påstå att vi garanterat är i semifinal. Det tråkiga med matchen är att Sverige, tack vare det hårda spelet, har två man avstängda i semin. Bland annat Elfsborgs Bajrami. Mycket synd.

Men nu är det dags att stänga ner...

God natt världen!