Tankar, tankar och mer tankar
Jag vet inte om det beror på att jag kan se slutet på mammaledigheten eller om det beror på att jag funderar mer och mer på syskon eller om det helt enkelt beror på att Freja helt plötsligt har blivit ett barn och inte en bebis, men jag grubblar, ältar och mår lite halvdåligt över framtiden.
Hopplöst!
Jag vill verkligen inte älta. Gör något åt det istället! Men jag sitter fast.
Jag mår skitdåligt över att vi inte fick den dagisplatsen vi ville ha och då får jag ångest över att jag inte har körkort. För det kommer ställa till det extremt mycket om inte dagisplatsen löser sig. Och eftersom det är massa problem med dagisplatsen så tycker jag att det är jobbigt att fundera på när jag ska börja jobba.
Men gör jag något åt det? Nix! Jag bara gnäller. Lägg av!!!
Tanken på syskon är ett helt annat dilemma. Ett stort dilemma. Jag är livrädd. Fullkomligt livrädd. De förstörde min förlossning. De förstörde mitt självförtroende. De förstörde! Och med de så vet jag inte riktigt vilka jag menar. Men det blev förstört. Jag klandrar ingen och tycker ändå jag blev väl omhändertagen men något förstörde. Det förstörde så mycket. Jag kämpade så. Jag var så stolt över mig själv. Och sen rasade allt. Jag kämpade så länge och känner ändå inte att jag har gått igenom min egen förlossning. Det är förkrossande. Jag vet.. Konstigt ordval men jag hittar inget annat ord.
Även om det var fantastiskt jobbigt så tycker jag att det var ganska hanterbart. Jag fixade det. Jag hittade sätt att ta hand om smärtan och lyckades ta mig igenom starka värkar helt lugn och samlad. Även om vissa börjar fullkomligt överraskade mig och fick mig att tappa kontrollen, kasta mig i Samuels famn och få panik. Men jag samlade mig. Jag kände mig stark.
Ändå känner jag mig helt nollställd inför en ny förlossning. Räddare än jag var när jag inte visste något. Jag kan inte riktig sätta ord på känslan men det känns som jag kämpade och var nära min gräns och jag har inte en aning om hur långt jag hade kommit. Jag fick aldrig chansen att prova på någon smärtlindring. Jag vet dit enkelt ute hur jag hade hanterat resten. Jag vet inte hur mycket värre det hade blivit.
Jag var trots allt nästan 8 cm öppen när de upptäckte att hon låg i säte. Men hur mycket lindrade morfinet de sprutade in i mig? För när jag vaknade på natten kunde jag inte kontrollera smärtan alls. Fast då kastades jag in i 8cm-värkar helt nyvaken och halvt drogad. Hade jag klarat av att hantera det utan allt runt omkring? Aaaaaagghhh!!! Det värsta är att det inte finns några svar på frågorna.....
Åh fy vilket inlägg det blev. Snacka om att gnälla av sig. Men jag måste få utlopp för det någonstans. Speciellt förlossningstankarna äter upp mig inifrån...
Jag lovar att vara positivare i nästa inlägg!
