Helena

Jag är helt slut och klockan är bara 15. Får plocka fram superkrafterna om jag ska orka resten. Mamma-krafterna.

Än så länge har vi hunnit med att baka bröd inför helgen, koka rabarberkompott till tårtan, städat köket ett par gånger, busat och begravt huvudet i släktfejder.

Det är det sistnämnda som tömt mig på energi. Varför kan inte alla hålla sams? Allt hade varit så mycket enklare. Kalaset på lördag, det första med släkten, börjar kännas mer obekvämt och olustigt än något jag ser fram emot. Kul! Speciellt när man har sett fram emot den här dagen i över ett år. Jag fantiserade ju om Frejas första kalas redan innan hon föddes. Och nu tvingas jag välja sida. Jag tvingas tassa omkring. Jag tvingas planera för att undvika bråk och konfrontationer. Precis vad jag förställde mig när jag drömde om den här dagen.

Tröttsamt och utmattande är vad det är!

Om en timme ska jag dessutom hoppa på cykeln och trampa ner till körskolan för en andra teorilektion. 90 minuter i en källare för någon ska lära mig allt jag behöver veta om stadskörning. Jippi! Det längtar jag extra mycket efter nu när huvudet känns som det ska sprängas.

När jag kommer hem ikväll ska jag ut i köket igen och göra baguetter som kullarna ska ha med sig imorgon när de åka till Tyskland. Tur man kan koppla av imorgon. Eller just det... Då ska vi baka kakor, göra tårtfyllningar och städa.

Det kan vara stressigt att vara mammaledig.