Pausa tiden, tack!
Nu är Frejas första födelsedag slut och jag kan inte låta bli att bli lite för känslosam. Pausa tiden, tack!
Jag hinner inte med. Hon växer på tok för fort.
Min lilla lilla Freja börjar bli stor! Och jag börjar inse att den här tiden aldrig kommer tillbaka. Man skulle nog kunna säga att jag har lite separationsångest. Shh! Dont tell anyone.
Men jag älskar verkligen att se vilken härlig liten flicka hon har blivit. En liten tjej med busigt humör, glimten i ögat och massa personlighet. Hon får mig att skratta varje dag. Hon gör verkligen mina dagar bättre.
Jag kunde aldrig någonsin föreställa mig hur moderskapet skulle kännas. Innan man hat känt den enorma kärlek man känner för sitt barn så kan man inte föreställa sig det. Man tror att man kan det. Men man är inte ens i närheten. Det finns ingenting jag inte skulle göra för den flickan. Ingenting! Hon och Samuel är mitt allt. Jag är så tacksam för att just jag får vara hennes mamma och stå vid hennes sida när hon växer upp. Underbara unge!
Jag sitter inne i hennes rum nu och hon sover sen länge. Men jag kan inte slita mig. Det är då mysigt att höra henne sova. Men snart ska jag torka tårarna, mamma-tårarna, och gå och lägga mig bredvid mannen i mitt liv. Mannen som jag kommet älska för all framtid. Han har ju gett mig Freja.
Kärlek! <3
Åh, va fint skrivet Helena! Det måste vara skönt att kunna sätta ord på sina känslor så här. Ett nöje att läsa din blogg. Tack för att su delar med dig! <3 Kramar!
