Mer "för 1 år sen.."
Måste bara få ur mig det här också... ;)
För 1år sen vid den här tiden satt vi i behandlingsrummet på förlossningen och väntade på att jag skulle få en ny sovdos (morfin för att kunna sova igenom värkar). Vi hade överraskat en hel festsal full med folk genom att dyka upp helt oväntat på bröllopsmiddagen trots att vi meddelat brudparet att vi var tvinga att föda barn istället för att komma. ;)
Vid midnatt fick jag morfinsprutan och en sömntablett och somnade ganska snabbt skulle jag tro. Men vaknade cirka en timme senare med rejäla värkar som inte alls gick att slumra igenom trots morfinet. Efter att ha flugit upp ur sängen, rusar in på toaletten ett par vändor och stått och flåsat böjd över sängen, och antagligen både svurit, gapat och gråtit en hel del, så ringde S efter barnmorskan.
Efter att ha blivit undersökt av inte mindre än 2 damer, eftersom hon fick ringa på förstärkning, konstaterades det efter ett ultraljud att lilla Freja låg i säte. Då hade klockan hunnit bli 2 och bara 49 minuter senare var hon ute.
Jag tänker tillbaka på de där dagarna väldigt mycket. Och ännu mer nu när det har gått ett år. Jag tittar på klockan flera gånger om dagen och tänker på vart i förlossningen jag var just den tiden. Galet kanske?! Jag vet inte... Men det är en så häftig känsla. Det är redan 1 år sen. Det är snart 1 år sen jag låg i förlossningssalen med orörliga ben pga bedövningen med en sovande, bara några timmar gammal flicka sovande bredvid mig och ringde runt till alla och berättade att det var klart. Hon var ute. Vi var föräldrar.
Kommer aldrig glömma den känslan. Jag kommer aldrig glömma känslan av samhörighet jag kände med Samuel efter att ha fått igenom det tillsammans Att ha skapat ett liv. Ett barn som sammanfogar oss för all framtid.
Underbara underbara minnen. Trots den knepiga förlossningen med det snopna slutet. ;)
Hon är här.
Hon är underbar.
Det är det viktigaste.
<3
