Tankar från en orolig mamma...
Varför är tanken på dagis så skrämmande?
Jag, som i allmänhet är väldigt positivt inställd till just dagis, har sån ångest över att behöva lämna bort Freja. Ibland känns det helt okej men så kommer paniken och oron smygande tillbaka. Och jag kan verkligen inte hantera det när dom känslorna kommer. Det är så överväldigande. Jag känner mig så hjälplös. Så rådvill. Jag önskar verkligen att jag skulle kunna skjuta på inskolningen ett par månader så hon hade varit lite större. Men jag har inget val. Det är nog det som gör mig så orolig över det. Att jag blivit tvingad till att skola in henne nu och inte kunde vänta tills jag var redo. Jäkla regler! För platsen ville jag verkligen inte missa.
Det värsta är att den här oron gör att jag inte kan njuta av det sista på min mammaledighet. Jag går mest och oroar mig hur sjutton jag ska klara av att lämna henne på dagis. Jag är så rädd att hon ska känna sig övergiven eller att pedagogerna inte ska ha tid för henne. Att hon ska känna sig ensam. Min skatt!
Nä, nu får jag torka tårarna och försöka sova. Efter en väldigt sömnlös natt tillsammans med en ledsen liten flicka behöver jag all sömn jag kan få. Ska bara gå in och smygtitta lite i spjälsängen. Suga i mig lite kärlek. Då känns det nog bättre.
