Helena

Nu har vi varit på dagis och hälsat på två dagar på rad. Igår gjorde besöker mig MYCKET lugnare. Det började faktiskt nästan kännas okej att lämna henne på dagis. Vi var bara utanför en liten stund och hälsade på alla fröknarna och testade lekplatsen. Och jag kände mig positivt inställd när vi gick därifrån. Idag däremot... Inte alls samma känsla! Och då var jag ändå positiv när vi gick dit. Vågar nästan säga att jag såg fram emot det lite. Tyvärr förstörde en pedagog det lugnet jag fick igår. hon uttryckte sig så fruktansvärt klumpigt gång på gång och jag och S utbytte skeptisk blicka flera gånger...

När vi kom frågade hon hur gammal Freja är och när jag sa att hon är 14 månader sa hon "Oj! Så liten!" med väldigt negativ klang. Hon sa exakt samma sak när jag pratade med henne i telefon dagen innan. Tack för den. Precis vad en orolig mamma med dåligt samvete behöver. Lite senare frågade S vilken ålder som är lagom att de börjar på dagis. Så säger människan "För barnen skull är det lagom med 2 år. Men det klarar ju inte alla föräldrar ekonomiskt." Tack igen! Visst. Det är väl kanske inga elaka kommentarer egentligen. Men när man pratar med föräldrar som ska skola in en då 15 månader liten flicka om en månad kanske det inte är det smartaste svaret. Jag tackar iaf för att jag nu har lite mer ångest över att lämna min ögonsten på dagis! Precis vad jag behövde.

Hon uttryckte sig dessutom väldigt klumpigt när hon pratade om andra barn och kändes inte alla naturlig i sitt sätt att prata med Freja eller de andra barnen. Men de andra pedagogerna på avdelningen verkar bättre så allt är inte skit iaf. ;) Tyvärr tyckte jag mycket bättre om stämningen på en annan avdelning.

Mycket tankar att sortera. Tyvärr känner jag att jag inte har något val. Dagis är ett måste eftersom jag måste börja jobba. Jag bara önskar att vi hade kunnat vänta några månader till!

Hemsk känsla!