"jag njöt inte"
Jag har funderat mycket på det här med syskon. Frejas framtida syskon. Men andra ord har jag funderat över att skaffa flera barn. Jag har alltid velat ha många barn. Minst tre och gärna ännu fler. Och det vill jag fortfarande. Men tanken på att gå igenom en ny period med en alldeles nyfödd skrämmer mig. Ordentligt!
Jag ångrar inte för en sekund att vi skaffade Freja och jag skulle ALDRIG göra det ogjort om jag kunde. Aldrig någonsin. Hon är mitt livs största kärlek och kommer alltid vara det.
Men.... De första två månaderna var hemska. Jag njöt inte av att vara mamma. Jag njöt inte av min bebis. Jag njöt inte alls. Jag vet inte hur många gånger jag grät för att det kändes som mitt liv var över. Och tillsammans med alla tankar kom det dåliga samvetet. Det ska ju vara underbart att få barn och alla andra verkade så j-la lyckliga. Men jag kunde inte gå på toa utan att hon grät för att jag la ner henne. Många dagar åt jag inte frukost för att jag inte orkade höra henne skrika medan jag gjorde ett par mackor. Hon skrek och skrek och skrek och skrek. Jag stod upp och gungade heeela dagarna. Jag hann inte göra någonting. Och det kanske är så det är med en nyfödd. Men för mig var det chockerande. Jag blev helt omkullkastad. Knockad i första ronden.
Därför känns det så överväldigande att ens tänka på att göra om det igen. Jag blir livrädd av tanken.
Och det var bara några fjuttiga veckor. Vad är det i det långa loppet lixom? I 7 veckor var det riktigt jobbigt och sen släppte det. Hur fort går inte 7 veckor? Men för mig kändes det som 7 år.
Jag vet ju att inte alla barn är likadana. Det kanske blir mycket enklare nästa gång. Vi kanske får ett barn som bara gråter när han/hon är hungrig eller trött. Inte som Freja som grät heeela tiden. Eller vi kanske får ett barn som är ännu värre. Mardrömmen är kolik. Hur klarar man det?
Att dessutom ha Freja att ta hand om samtidigt som man går igenom det... ja, jag vet inte ens hur jag ska förklara hur det känns. Jag känner mig otillräcklig. Jag får dåligt samvete. Jag känner mig som en dålig mamma.
Usch vilka hemska tankar.
Jag ångrar inte för en sekund att vi skaffade Freja och jag skulle ALDRIG göra det ogjort om jag kunde. Aldrig någonsin. Hon är mitt livs största kärlek och kommer alltid vara det.
Men.... De första två månaderna var hemska. Jag njöt inte av att vara mamma. Jag njöt inte av min bebis. Jag njöt inte alls. Jag vet inte hur många gånger jag grät för att det kändes som mitt liv var över. Och tillsammans med alla tankar kom det dåliga samvetet. Det ska ju vara underbart att få barn och alla andra verkade så j-la lyckliga. Men jag kunde inte gå på toa utan att hon grät för att jag la ner henne. Många dagar åt jag inte frukost för att jag inte orkade höra henne skrika medan jag gjorde ett par mackor. Hon skrek och skrek och skrek och skrek. Jag stod upp och gungade heeela dagarna. Jag hann inte göra någonting. Och det kanske är så det är med en nyfödd. Men för mig var det chockerande. Jag blev helt omkullkastad. Knockad i första ronden.
Därför känns det så överväldigande att ens tänka på att göra om det igen. Jag blir livrädd av tanken.
Och det var bara några fjuttiga veckor. Vad är det i det långa loppet lixom? I 7 veckor var det riktigt jobbigt och sen släppte det. Hur fort går inte 7 veckor? Men för mig kändes det som 7 år.
Jag vet ju att inte alla barn är likadana. Det kanske blir mycket enklare nästa gång. Vi kanske får ett barn som bara gråter när han/hon är hungrig eller trött. Inte som Freja som grät heeela tiden. Eller vi kanske får ett barn som är ännu värre. Mardrömmen är kolik. Hur klarar man det?
Att dessutom ha Freja att ta hand om samtidigt som man går igenom det... ja, jag vet inte ens hur jag ska förklara hur det känns. Jag känner mig otillräcklig. Jag får dåligt samvete. Jag känner mig som en dålig mamma.
Usch vilka hemska tankar.
Kommentarer
Trackback
